martina ♥

men ändå skäms jag inte ett dugg för att visa mig i bikini!

(okej, jag ska inte ljuga, jo det gör jag. Men det låtsas jag inte om för 5 öre)

För såhär är grejen:

Och hur knäppt låter inte det?

Men saken är, att det är inte så knäppt. För det är så det är för nästan alla av oss.

Om ni tänker efter, bryr ni er verkligen SÅ mycket om vad killarna på stranden tänker om er?

Även om det inte verkar så med vissa, (som inte är annat än skit ändå), så blir man inte älskad av en kille p.g.a sin kropp. En kille har sagt detta till mig: Utsidan ger insidan en chans, insidan ger utsidan sin glans.

Och om ni tänker lite till, så skäms ni väl inte när ni är på stranden med bara tjejer?

Nej.

Så vem är det ni skäms för?

Er själva.

Och vad är det ni skäms över?

Er själva.

Så hur ska ni då göra för att sluta skämmas?

Först av allt, måste ni bara acceptera hur ni ser ut. Det är ödet, gud eller vad sjutton ni nu vill tro på som gjorde att ni ser ut som ni gör, och det kan ni inte ändra på. (Om ni inte vill lägga er under kniven och sluta upp som Kissie).

När ni väl har accepterat er själva, så är det dax att börja älska er själva.

Då kan ni köra med de gamla knepen

• Sätt upp lappar i ditt rum där det står "Jag är vacker!" "Jag är bäst, precis som jag är" "Jag är unik" osv osv. Bra ställen att sätta lappar: På din spegel, innanför garderobsdörren, i taket över din säng.
• Varje dag när du vaknar ska du ställa dig framför spegeln och säga "jag är vacker, jag är bäst, jag är vacker, jag är bäst" tills du har bankat in det i hjärnan.

Vill ni veta en rolig sak?

En gång när jag gick i 3an eller 4an, så fick jag i läxa att jag skulle ställa mig och skrika "JAG ÄR BÄST" så högt jag kunde ut genom dörren. De andra fick normala läxor, i matte och sådant, men detta var det enda jag fick i läxa den veckan. Jag hade så lågt självförtroende att tillochmed lärarna var oroliga för mig, haha.

Så tro mig, jag vet hur det känns att ha lågt självförtroende...

Om det är något speciellt du har komplex över, t ex din mage eller dina lår, så kan du göra såhär:

• Skriv med bläckpenna på (om det är magen du har komplex över) din mage, något som "fin" "snygg" "bra" "unik" "otrolig" "grym" "bäst" "sixpack". Skriv det inte stort, eller där det syns när du har vanliga kläder på dig. Men något ställe som du kan se det på ändå, där bara du vet var det är.

En annan sak ni kan få veta..

När jag gick i 6:an (tror att det var mest då) så hade jag seriösa funderingar på att ta självmord ett antal gånger. Detta var för att jag var deprimerad, men jag sa det aldrig till någon. I skolan var jag alltid glad, iallafall utanpå, för jag ville inte att någon skulle "få reda på" eller "bry sig" så mycket om det. Hemma så hade jag också någon slags mask, jag pratade aldrig om att jag mådde dåligt. Men VARJE kväll låg jag i min säng och grät, tänkte på alla saker som hade hänt under dagen, saker som jag hade gjort fel, som jag kunde gjort bättre, osv osv. Jag tänkte alltid "åh, så lätt allt skulle bli om jag bara dog". Det som hindrade mig från att verkligen göra det var min mamma, för jag ville inte att hon skulle bli ledsen (haha, det låter fånigt, men så var det faktiskt). Och Sofie, för alltid när hon sa "jag älskar dig" så trodde jag faktiskt på det. Det är inte många jag tror på, när de säger att de älskar mig (det har med självförtroendet att göra, min hjärna vägrar acceptera att det finns folk som älskar mig), men Sofie tror jag verkligen på.

Jag berättar inte detta för att ni ska tycka synd om mig, eller dra igång värsta ståhejet "ÅH, Martina funderade på självmord för ett år sen, ring socialen och allt ni kan komma på!". Men för att ni ska veta att det kan börja med att man tycker "åh, mina ben är så fula". För sen när man väl börjat tänka så, så kommer man bara på ännu fler saker. "Åh, min mage kunde vart plattare, min näsa är för rak, mina tänder är en aning gula". För efter en tid, så går det över till "Åh, ingen älskar mig. Ingen bryr sig om mig. Varför ska jag leva? Världen skulle säkert vara bättre utan mig".

Och jag vill inte att detta ska hända någon.

Så jag ljuger faktiskt inte när jag säger att små saker som att säga till sig själv i spegeln att man är vacker, kan rädda ens liv.

(åh gud, nu måste jag sluta skriva såhär seriösa saker, haha)

Ja, sen när du lärt dig älska dig själv (det händer inte över en natt, du måste göra detta många gånger, tills du verkligen tror på det) så är du fit for fight!

Tro mig, att träna eller svälta sig själv ger dig inte bättre självförtroende. Du kommer bara hitta på fler saker att ogilla. Självförtroende sitter i hjärnan, inte i hur du ser ut.

Sen säger alla tidningar att "Självförtroende är sexigt". Haha, släng er i väggen.

Du skäms inte för killarnas eller kompisarnas skull, utan för din egna. Därför älskar du inte dig själv för killarnas skull, eller för kompisarnas. Utan för din egna.

Du älskar dig själv p.g.a dig. Sexigt är något killarna tycker om dig. Visst, dom kan tycka att du är sexig, men alltså... det är ju inte därför du älskar dig själv. SHETAN, detta är svårt att förklara, men förstår ni hur jag tänker?

Att du är ful på något sätt, sitter bara i hjärnan. När du fått självförtroende så puttar det bort de negativa tankarna. Ditt självförtroende gör att du tror på att du är snygg, fantastisk och vacker.

Självförtroendet sitter i hjärnan, alltså var du precis lika snygg, fantastiskt och vacker innan du fick ditt självförtroende. Du trodde bara själv inte på det förrens nu. Därför är det omöjligt att det är ditt självförtroende som gör dig sexig. Du var precis lika sexig förut, du trodde bara inte själv på det.

Sedan ska vi inte glömma att det alltid kommer finnas idiotpuckon som kommer klanka ner dig, säga att du är ful & försöka förstöra ditt självförtroende. Men då ska du säga till dem

"Om jag nu möjligen skulle vara ful i dina ögon, hur höjer det dig på något sätt att säga det? Det är inte direkt så att det gör dig mer vacker att inte gilla mitt utséende".