martina ♥

Okej, nej. Om jag skulle skriva allt så skulle det bli en bok längre än bibeln....

Men det största!

Det började med att jag föddes, den 28 januari 1998 så ploppade det ut en liten rosa bebis på Östra sjukhuset.

Eftersom att mamma är gynekolog så hade hon handplockat personalen som skulle vara med under förlossningen. Och alla sköteskor ville att allt skulle bli helt perfekt (eftersom att mamma är speciallistläkare ville de ställa sig in för henne), så de var JÄTTESUPERNOGA med att de inte skulle missa ett enda yttepyttelitet fel på mig.

Så herrejesus så många undersökningar jag gick igenom de första dagarna av mitt liv!

De trodde att de hörde blåsljud i hjärtat = jag var på superavancerade hjärtundersökningar.

De trodde att mina höfter var snea = jag var på en jädrans massa undersökningar där dom höll på med mina ben och höfter fram och tillbaka.

De trodde att jag var BLIND = jag var på en himlans massa synundersökningar.

Självklart hittade de inga fel på mig, men nu efteråt så undrar jag om det inte hände något med hjärnan mitt under alla dessa undersökningar... Den är ju inte riktigt som den ska vara ibland, så att säga.

Jag växte och blev 2 år.

DÅ hände det något magiskt med mitt hår!

Helt plötsligt fick jag SUPERDUPERMEGALOCKIGT hår. Värsta einstenfrillan. Det så ut som om jag stoppat fingrarna i ett eluttag.

(på bilden är jag 3 och lockarna håller på att försvinna)

Mitt hår blev längre , och det hysteriskt lockiga övergick till att bli låååånga korkskruvar.

VARJE gång mamma eller mormor eller nån gick på promenad med mig på offentliga platser, kom det ALLTID fram massa tanter och pillade på mitt hår och sa "ÅÅÅH vilket ÄNGLAHÅR, ni får ALDRIG klippa det, LOVA!".

Tillslut hade så många snoriga tanter tagit i mitt hår att jag smittade min lillebror med RS-virus.
Det var då min familj beslutade sig för att gå på promenad i skogen där risken för snoriga tanter minskade något.

Tiden gick vidare, när jag var 4 -5 år var jag MULTIAKTIV!

Jag gick i en herrans massa aktiviteter.

Piano, dans, simning, kör, pysselverkstad.... inte en lugn dag här inte!

När jag var 4 år klarade jag även av att läsa en hel bok helt själv. "En liten gris" hette den. Det handlade om en gris som var kär i en Fröken gris, när han gick på bio drömde han om drottningsylt och innan han skulle lägga sig drack han alltid en liten liten wiskey.

På dagiset där jag gick var jag även en riktig småbarnsmagnet. Seriöst. Jag vet inte vad det var för fel på mig.

Alla små barn, som var typ 2 år, ÄLSKADE mig!

De AVGUDADE mig!

Ibland var jag tvungen att äta på den andra avdeliningen, med småbarnen, för att de grät så mycket varje gång jag skulle lämna dom... Haha. Jag skojar inte. Jag var en liten "extrafröken".

När jag var 5 år skulle jag även cykla första gången utan en ledstång där bak (jag cyklade aldrig med stödhjul).

Åååh, detta kommer jag ihåg så väl..

Vi var på landet. Jag hade för första gången lyckats cykla helt själv, när vi var ute på en prommenad.

När vi skulle upp till stugan igen, så såg vi mormor och morfar komma körandes i deras bil.

Då var jag ju bara tvungen att visa dem att jag hade lärt mig cykla själv, så jag körde iväg och cyklade runt deras bil.

Jag trodde att jag var en KUNG på att cykla, men det visade det sig ganska väldigt snabbt att jag inte var.

Jag hann nämligen inte längre än 3 meter innan jag vurpade och fick en sten RAKT IN I KNÄT.

Det var en sten formad som ett L, och den gick ända in till skelettet.

Det blödde så JÄÄÄDRA mycket va?!? Vi fick bara akut sätta oss i bilen, åka snabbt som tusan till Uddevalla sjukhus, och där blev jag sydd.

12 stygn.

Jag fick åka i en såndär säng, det enda jag kommer ihåg var att det var massa människor som kollade på mig, massa läkare sprang brevid sängen, vi åkte upp och ner i massa hissar, sen kom vi till ett jättestort operationsrum typ. Sen satte någon en nål i armvecket på mig, och sen somnade jag.

Dagen efter så fick jag massa klistermärken , diplom och ritböcker av läkarna som hade vart med och tagit hand om mig, haha.

Han som hade sytt mig gick och köpte massa glassar till mig hela tiden, haha, snälla läkare alltså...

Sommaren när jag var 7 år, så skulle vi åka till Bohus Malmön, där mina kusiner precis hade köpt sommarställe.

Vi skulle gå ner och bada på en liten strand där det var MASSOR med barnfamiljer.

När jag skulle gå upp för badstegen, så slog jag i mitt knä i något, och det började svida. Så när jag gick upp så kollade jag ner på knäet, och då såg jag massa vitt! Jag undrade vad tusan det nu var, och ropade på mamma.

Hon vinkade att jag skulle komma, så jag småsprang dit.

Jag märkte att människor kollade lite konstigt på mitt ben när jag gick, men jag tänkte inte så mycket på det, för det gjorde inte alls ont.

Sen när jag kom fram så hör jag mamma säga "MEN HERREGUD!" och kolla på mitt ben, så jag kollade ner.

Enda problemet var att jag inte såg mitt ben.

För allt nedanför knäet var bara blod.

Jag har ALDRIG sett något blöda så mycket förut! Det bokstavligt talat RANN ner blod för mitt ben, och man såg helt blodiga fotsteg från där jag hade gått. Det var HEMSKT!!

Vi tvättade rent det med nån vätska och satte på massa plåster och ett bandage. Sen pratade vi lite om hur vi skulle göra..... Det gick typ 5 minuter, men sen började det göra ont, så jag kollade ner igen.

Jaa.

Då hade det blött igenom 10 plåster och 1 bandage.

Vi satte på ett till bandage och packade ihop för att ta oss upp till stugan igen, för detta var tydligen värre än vad vi först trodde.

Problemet var bara att när vi skulle gå så orkade jag inte lyfta huvudet. Allt var bara svart.

Då hade det blött igenom NÄSTA bandage OCKSÅ!

Jag förlorade så himla mycket blod där alltså.

Så pappa fick bära mig snabbt som tusan upp till huset, vi fick sätta oss i bilen och åka snabbt som tuuusan ner till hamnen. Min moster fick ringa färg-gubben för att han skulle köra extra över till fastlandet så att vi skulle komma till en vårdcentral så snabbt som möjligt.

När vi kom till fastlandet hittade vi en vårdcentral.

Som självklart var stängd.

Men eftersom att det var akut och det var jättelångt till nästa sjukhus så var vi tvungna att komma in där.

Det var bara städerskan kvar, men hon fattade att det var akut (jag måste sett väldigt drogad ut) så hon släppte in oss och ringde en sköterska som var den enda som kunde komma in. Hon kom dit snabbt som tusan, men DÅ!!!! kom nästa problem.

VEM skulle sy mig?!

Gissa vad som händer då.

Då säger STÄDERSKAN att hon kan sy mig. Hon hade tydligen jobbat på akuten förut och hade sytt någon gång innan.

Jaa, vi hade ju inte så mycket att välja på, så vi fick helt enkelt lita på henne.

För det första bedövade hon mig på helt fel ställen, så jag hade ingen bedövning när jag syddes.

För det andra hade hon en alldeles för grov nål.

För det tredje kunde hon inte alls.

Mamma och sköteskan fick så och säga åt henne hur hon skulle göra.

Så jaa, när jag var sju år syddes jag utan bedövning...

När jag var 7 ½ flyttade jag ifrån alla mina kära stadskompisar, för att istället få massor med lantiskompisar.

Eftersom att jag kunde läsa flytande när jag var 4 år, så jobbade jag mycket med 1:orna när jag egentligen gick i 0:an. Därför fick jag börja direkt i 2-3an i den nya skolan, där jag var 1 - 2 år yngre än alla som gick där.

Ändå var jag längst i klassen.

Det är ju just typiskt.

Som ni ser på bilden var jag även världens lirare i TV-spel. Fett grym var jag, om jag får säga det själv.

Man ser ju hur koncentrerad jag ser ut liksom.

På den skolan jag började så hade dom något som de kallade "Handslaget", vilket var utegympa man inte behövde byta om till.

Man var ute på fotbollsplanen och körde lekar som "under hökens vingar kom" och "svarteman".

Jag har ett rätt stort hat till just "svarteman", varför ska jag förklara nu.

Jag var sju år, vi hade handslaget, vi skulle köra svarteman.

Någon jagade, jag sprang.

Vi hade inga riktiga fotbollsmål utan bara järnstänger som var formade som ett mål.

När jag nästan var över på andra sidan, så skulle jag titta bak för att kolla så att jag inte var jagad.

SJÄLVKLART lyckas jag springa rakt in i en av dessa järnstänger då.

Ledaren fick bära in mig, de ville ringa till en ambulans men jag vägrade, vi väntade på att min mamma skulle komma och sen åkte vi till sjukhuset.

Där var jag och röntgade mig och gick på undersökningar i typ 9 timmar, och tillslut kom de fram till att jag hade en spricka i knäskålen, en lös benbit som satt och skavde på senan som håller ihop hela benet.

När jag var sju år gick jag på kryckor för första gången.

Dit jag flyttade (höhö, nämner inga namn) träffade jag världens goaste personer.

Alfhild, min apa.

Malin, den knasen.

Tilda, som var min bästis i typ ett år, men sen bytte hon skola igen...

Amanda, den första jag lärde känna här.

Louise och Ella, mina blonda, knasiga kompisar!

Stina och hennes supersöta kattungar...

Vicky, Moa, Olivia..... alla sköna snubbar i 6s.

Och PIERRE såklart.

Sen när jag började i ridning (för 4 år sedan) så träffade jag en uuuuuuunderbar människa.

Sofie, min knasiga kompis. Herregud vad tighta vi blev.

Det var på ett sätt skönt att vi inte gick i samma skola, för vi kunde liksom prata om ALLT! Vi träffades bara 1 -2 ggr i veckan, men vi pratade i princip VARJE dag i 3 ½ år.

Nu pratar vi inte lika mycket längre, men det betyder inte att vi inte älskar varann lika mycket som förut.

(Iallafall inte för min del, jag vet inte hur det är för henne  haha ;))

När jag skulle börja sjuan, DÅ hände nåt spännande!

Jag bytte skola igen.

Till samskolan. Yeah.

Där träffade jag massor med knasiga snubbar! Även om jag saknade mitt hatobjekt Pierre (nu hade jag ju ingen att sticka med blyertspennor, sparka på eller nypa längre) och mina knazkompisar very mucho, så gick det ändå.

Vi kan väl säga att 7an var ett... intressant... år.

För det första så blev jag "upptäckt" två gånger av olika modellagenturer som ville få mig att bli modell.

En gång på liseberg, helt osminkad, genomblöt, med mammas tröja och håret i en hängande tofs.

Andra gången i en rulltrappa på Allum när jag stog i mjukis och tjocktröja och drack Mer... haha.

För det andra fick jag höra "han gillar dig" och "han har sagt att du är snygg" och "han sa till han som sa till mig att han tyckte att du var jättesnygg i den tröjan igår" osv. HAHAHAHHA. Jag menar, HEY, jag kom från en PYTTELITEN skola in the middle of nowhere, där alla kännde alla och man fick ADLRIG reda på något sådant såhär.

Från att gå från det, till en skola där jag var YNGST av ALLA, 1200 elever, 6 paralellklasser, 180 elever i varje årskurs... Det var STORT.

Jag blev också GLAD igen,

efter att ha haft ett jobbigt år där jag tyckte att allt bara var skit hela tiden (även om jag hade underbara vänner).

Jag var rejält underviktig där i början av 7an kan jag bara säga...

Sen gick jag upp lite och blev bara mycket underviktig, haha. Men det fanns alltid människor som VAR där och FICK mig att äta, de förvandlade mig till den värsta gottegrisen jorden någonsin har skådat.

I slutet av sjuan var jag bara UNDERVIKTIG, vilket jag planerade att ta tag i under sommaren.

Nu går jag i 8an, är 13 år och har hunnit med många saker i mitt liv.

Jag har sprungit orientering i 6 år.

Jag har tränat och tävlat i simning i många år.

Jag har spelat piano i 5 år.

Jag har åkt skidor varje vinter i hela mitt liv.

Jag har åkt snowboard och nästan dött av smärta.

Jag har vart på akuten över 100 gånger, på ett sjukhus 100 gånger fler.

Jag har gått på kryckor 16 gånger (om man bara räknar med de gånger jag har gått över 2 veckor i sträck).

Jag har MR - röntgats (när man skickas in i en tunnel) snart två gånger.

Jag har träffat alla speciallisortpeder i denna delen av landet.

Jag har en extratand.

Jag har hoppat över en klass.

Jag har blivit upptäckt som modell 2 gånger.

Jag har vart deprimerad.

Jag har haft världen bästa och världens sämsta kompisar.

Jag har bara lämnat ALLT 2 gånger, för att starta om på nytt.

Jag har haft folk som är avundsjuka omkring mig hela tiden.

Jag har lärt mig att bli stark.

Jag har blivit sviken.

Jag har haft de flesta sjukdommar man kan ha.

Jag har vart oerhört efterbliven.

Jag har fått helt otroliga provresultat.

Jag har alltid haft 2 föräldrar som vart stolta över mig.

Jag har alltid vart blyg.

Jag har haft hår ner till rumpan.

Jag har skrattat tills jag gråtit minst 1000 gånger.

Jag har gråtit mig till sömns.

Jag har vart totalt crazy.

Jag har blivit kallad efterbliven och blond fler gånger än Maria Montazami.

Jag har vart rädd för Karlsson på taket.

Jag har blivit kär såå många gånger, men aldrig vågat tala om det.

Jag har fått så många komplimanger, men jag har aldrig trott på dem.

Jag har gjort knasiga saker.

Jag har blivit misstagen för att vara 17 år, när jag var 11.

Jag har alltid varit mig själv, i alla lägen.

OJ vad mycket mer det finns att skriva !

SÅ många saker ni inte har fått veta än.

Men DET får vi ta en annan dag!

HEJDÅ ♥