martina ♥

THE BIG QUESTION

Nu måste ni hjälpa min, ALLIHOPA!

Jag avslöjade idag för några kompisar (typ 5 st) att jag planerar att ta kontakt med någon modellagentur nu i höst.

Först och främst ska jag kolla upp de modellagenturer som har "hittat" mig på stan, men om jag inte gillar dem så ska jag satsa på nån annan, typ Elite Models, Mikas, osv osv.

Men saken är den.... att ju fler personer som blir glada och upphetsade över detta, desto mer tveksam blir jag...

Ska jag verkligen göra detta?

Kommer jag klara av det?

Vill jag verkligen, på riktigt?

Det går upp & ner... vissa dagar vill jag inget annat än att bli modell, resa runt lite, ta coola plåtningar, få kontakter inom modevärlden, bli större och större, vara med i den där tidningen.... att alla ska se mig liksom! Hur coolt är inte det?

Men andra dagar så tänker jag med "förnuftigt", att jag borde satsa mer på skolan och verkligen gå in för att BLI något, något SERIÖST, något man verkligen kan göra en livsstil av. Någonting där man har en fast lön.

Ibland tänker jag på de båda sakerna samtidigt, som idag.

Idag tänker jag såhär:

Jag vill gå ut skolan först.

Jag ska satsa på 8an, jobba jobba jobba. Från 9an ska jag gå ut med betyg jag är STOLT över.

Sedan ska jag fortsätta på gymnasiet, gå 1, 2 och 3 ring.

Antingen tar jag ett sabbatår under gymnasietiden, testar detta med modellandet, ser om det blir något av det...

Eller så väntar jag tills jag har gått ur skolan helt, lämnat dethela bakom mig...

För att testa på detta är en "once in a lifetime"-grej, det kan man inte börja med sedan när man är 40 liksom.. Men att plugga, det kan man göra när man vill !

Jag vill göra nåt wild and crazy av mitt liv!

Jag vill inte bara plugga plugga, gå ur skolan, plugga plugga plugga, ta studenten, fortsätta plugga plugga plugga plugga och sen börja jobba, jobba jobba jobba, skaffa familj, jobba jobba jobba och sen dö.

Jag menar, t ex min mamma, när hon skulle gå andra ring på gymnasiet så drog hon till USA i ett år istället, bodde hos massa kompisar och gick på en idrottskola. Tränade så in i helvete, hade fyhelskottas kul. Sen kom hon hem, fortsatte plugga, levde som vanligt igen.... Bara mycket gladare och många fler erfarenheter rikare.

Jag kan ju göra exakt samma sak, men istället för att dra till USA så kan jag prova på modellkarriären. Vem vet, jag kanske hamnar i USA tillslut ändå? Eller, hemska tanke, så kanske allt skiter sig. Men då får jag ett år till att göra andra galna saker istället!

När jag t ex såg min klasskompis storasyster på en hel uppslagsbild i GP, då blev jag bara ännu mer sporrad till att JAG VILL LYCKAS med detta!

Jag vill inte bara vara Martina, jag vill vara DEN Martina.

Visst, detta låter totalt egotippat och blablabla, men det blir alltid så när jag skriver om detta, jag kan inte hjälpa det!

Varje gång jag börjar prata om det så blir jag helt uppspelt och bara verkligen VILL bli nåt !

Men senare kommer förnuftet ikapp mig, knackar på min axel och säger "hur tusan ska det gå till? det finns miljontals vackra tjejer där ute, varför skulle just du lyckas?".

Och när jag väl har börjat tänka så så fortsätter det med "ja, och dom är ju mycket snyggare än dig, och säkert mycket bättre framför kameran. du kommer aldrig bli nåt, aldrig lyckas, det är bäst att ge upp innan du ens har börjat".

Och det är DÄR jag börjar tänka att det blir mycket bättre med ett fast jobb...

... men samtidigt vill jag inte bli en tråkmåns som aldrig gjort nåt kul av sitt liv, aldrig flippat ur lite, aldrig gjort nåt galet som kanske inte alls lyckas men WHAT THE HELL man lever bara en gång, något sånt....

Vissa dagar , de "bättre" dagarna för mitt självförtroende, så tänker jag "vad tusan gör det om du inte lyckas? det är en kul erfarenhet som inte kan vara annat än bra för dig".

Men herregud, sen läser man om alla modeller som blir knäckta, börjar gå på droger för att pressen är så hög, som får ätstörningar för att folk kritiserar deras kroppar...

Om man är modell så måste man ha SKYHÖGT självförtroende, för man kommer få höra SÅÅÅÅÅ mycket kommentarer om sin kropp, sitt ansikte, sitt hår, sin näsa, sina ögonbryn.... ja, om typ allt från hårstråt till lilltån.

En annan grej är att jag "behöver inte stressa", jag är egentligen lite för ung ännu. Visst, vissa agenturer har som minimum 13, men det vanligaste är 15, möjligen 14. Så jag behöver inte ta förhastade beslut.

Jag kan tillochmed vänta tills jag tat studenten! Eftersom att jag har hoppat över en klass så tar jag ju studenten ett år tidigare än vad jag "skulle", alltså kommer jag fortfarande vara "ung".

Men grejen är att jag tror .... att om jag NÅNSIN kommer göra detta, så får det ske i höst. Det känns så. Jag vet inte riktigt varför.

Och nu har jag sagt att jag troligen kommer satsa på detta.

Jag har också "bokat in" en fotografering med Sara (tjohooo!).

Och grejen är att alla tror att jag kommer lyckas. Alla har liksom redan målat upp en bild av att jag kommer bli känd och hela tjotaballongen.....

Det sätter lite press på mig, faktiskt.

Det är väl klart att jag blir superglad att de tror det, det borde jag väl ta som en komplimang, men samtidigt kan jag inte skjuta ifrån mig känslan av att jag faktiskt inte alls kommer klara det, att jag kommer rent ut sagt SUGA.

HAHA bitchblick - inte mitt graciösaste ögonblick...

Nu har jag sagt mitt, nu är det dax för er att säga ert.

- tror du att jag kommer klara det? nu menar jag seriöst, på riktigt, utan att skoja, och ljug nu inte för att vara snäll.

JAG VILL HA MASSOR AV ÅSIKTER, TANKAR, FUNDERINGAR OCH ALLT MÖJLIGT INFÖR DETTA!

ni får säga vad ni tycker, kommentera, kritisera, tipsa, ja hela tjotaballongen....

jag vill veta ALLT, alla era djupaste, innersta tankar.... haha !

kommentera nu i massor, så får vi se hur det blir..

chansen blir större , ju större respons jag får inom detta.

& sen kommer bara nästa problem.... mamma & pappa!

haha ,

PUSS, JAG ÄLSKAR ER! ♥

och jag älskar er ännu mer om ni kommenterar ♥

Jag tycker att du borde satsa, det värsta som kan hända är att du "misslyckas" och blir en vanlig svensson..

Men om det vore jag skulle jag nog vänta tills jag gått ut nian innan jag försökte. Men om du känner att det är nu eller aldrig, så är det bara att köra.

Men du måste såkart känna efter själv, det måste vara du som tar beslutet, det kan ingen annan göra åt dig.

hej!

allt bra med dig? :)

Satsa, satsa, satsa! Du får chansen troligtvis EN gång. Vad som händer om du satsar? Ja, aningen drar du hem hela jackpotten och resten av världen. Eller så "misslyckas" du, fast det kan du inte eftersom att du minst har blivit en erfarenhet rikare. Hur kan det misslyckas egentligen? Att de inte vill ha dig? NÄHÄ, men det finns andra modellföretag. Kom igen, du ser ut som en modell, beter dig som en modell (självförtroende osv), ÄR en modell. Och en till sak också, du kan plugga vanligt och så, tar några plåtningar, går på träffar mm, vill de skicka dig till USA så väljer du då beroende på vilket jobb du har då och om du gillar modellandet. Många "halvstora" modeller har ett annat jobb också ("stora" kan också ha det, men då brukar de har det som YRKE läs: yrke). Och kom ihåg att vad än folk än säger om dig nu, eller då, kommer du alltid vara Martina, "hon den fina & vackra". Tro mig, orden kommer från hjärtat. Lycka till! Kram Anna ♥