Dag 2 - Min första kärlek.

Jag ska vara helt ärlig nu, vad är annars meningen med en blogg?, men jag vet ärligt talat inte om jag har varit kär "på riktigt" i någon. Det är ju klart att jag har gillat några och så, men det har hållt i kanske högst 4 månader och sen kommer jag på att dom kanske faktiskt inte var så fantastiska ändå..
Men, det fanns en kille, som gick på min skola när jag gick i 0an, som var jättesöt. Men jag kan inte skriva vem det var, för han läser min blogg, hehe. Fast jag kan ju inte säga att jag var direkt "kär". Jag var 6 år.
Den senaste killen jag gillade , vi kan kalla honom diskoskivan, som är pierres fantastiska kodnamn, kan jag ju berätta lite om.
Jag kommer inte ihåg första dagen jag började i skolan, det ända jag kommer ihåg var att jag satt brevid Hedvig och vi skulle intervjua varandra, vi hade aldrig sett varann innan, men det dröjde inte länge innan vi började skratta som galningar. 2 minuter kanske? Allt annat jag kommer ihåg var att jag hade så j**** ont i magen av nervositet, jag grät varje dag i en vecka innan skolan och när jag kom hem från skolan. Det var hemskt. Men sen fick jag en lapp på en engelskalektion, som förändrade allt.
Hur länge hade jag gått där då? 1½ vecka tror jag. Jag satt brevid "Diskoskivans" bästa kompis och vi hade engelska. Läraren stog och skrev massa på tavlan. Plötsligt så ser jag hur hans kompis, vi kan kalla honom E, river ut ett papper i sin skrivbok. Jag bryr mig inte så mycket om det, förens jag känner hur nån knackar mig på låret. Jag kollar ner, och då ser jag hur han håller över lappen till mig. Jag tar upp den jätteförvånad, för jag har aldrig sagt ett ord till honom eller ens KOLLAT på honom direkt. Men jag tar upp lappen. Det står " Vad tycker du om Diskoskivan? Han undrar" precis så stog det. Jag kommer ihåg precis. Jag håller i lappen och kollar oförstående på honom, men han bara ler jättestort. Jag bestämmer mig för att strunta i det för att
1. Jag visste inte om han skojade. Det kanske var något som "lura nya tjejen, ha-ha-ha".
2. Jag visste inte ens VEM denhär diskoskivan var.
På rasten visar jag lappen för Hedvig, och hon blir helt till sig, helt GALEN av glädje, haha. Hon ba "ÅÅH martina! Du drar till dig alla killar efter bara en vecka!" Hahaha, sure bananas, men ändå. Sen fick jag veta allt om denna killen. Han är super populär och har typ 100 tjejer som är olyckligt kära i honom. Detta låter som värsta romanen, men det är sant. Men fortsätt läsa, för nu börjar det roliga.
E (han som skickade lappen) skriver mer lappar. Och mer. Och ännu mer. På alla står det "SVARA!!!" Men jag gör det inte, för jag kan ju inte fatta att denna killen verkligen gillar mig på RIKTIGT. Det verkar ju helt omöjligt.
E går även förbi mig i koridåren onödigt många gånger för att bara viska "svaaaara" eller låtsas hosta "HOSTsvaraHOST". Tillslut blir det hela bara konstigare och konstigare, helt plötsligt vet ALLA att han gillar mig, hans lilla olyckligt kära fanclub blänger på mig som om jag vore en alien, alla killar kollar på mig och gör ";)" med ögonbrynen, och nickar åt Diskoskivans håll, och alla övriga tjejer samlas runt mig och fnittrar om "oooh, hur går det med diskoskivan nudå? :D:D:D:D"
Jag blir en aning trött på det hela, så jag bestämmer att verkligen prata med Diskoskivans bästa tjejkompis, även känt som hans ex, vi kallar henne S. Hon säger att den enda han har pratat om sedan jag har börjat på skolan är just, jag. Han har kollat på mig i smyg och pratat om mig som besatt.
Jag vet att detta kan verka konstigt, jag förstår nu efteråt att jag borde vara smickrad, men jag blev ASFÖRBANNAD. Jag nästan KOKADE ÖVER. Jag kunde inte förstå, varför han pratade OM mig med ALLA ANDRA, men inte MED mig!?!?!
Nästa gång E sa åt mig att svara, så gjorde jag det. Jag skrev en förbannad liten lapp som sa "Om han nu verkligen är så intresserad så kan du ju ta och fråga honom varför han inte pratar MED MIG. Jag tar det inte på allvar om han inte FRÅGAR SJÄLV." Jag fattar själv inte hur jag vågade, det var nog (ärligt talat) något av det modigaste jag gjort i mitt liv (haha, det är sorgligt men sant). Men ilskan tog över. E blev också förvånad, helt plötsligt så skrivet hon, blyga tjejen som blir tomatröd om man säger bara nåt som "hej", ett asirriterat brev om diskoskivan, haha.
Efter det så förändrades allt faktiskt, diskoskivan frågade om mitt nummer och vi smsade och skrev till varandra på facebook och så.
Sen helt plötsligt så la han ut en sån "gilla så skriver jag vad jag tycker om dig" på facebook, och jag tänkte att NU ÄR DET UPP TILL BEVIS, och gillade. Jag kommer fortfarande ihåg vad han skrev. " Vart ska man börja? ^^ Du är snäll och söt :) Och även fast vi går i samma klass så hade man ju velat känna dig bättre :) ♥"
Ett hjärta. Ett. Hjärta. E.T.T. H.J.Ä.R.T.A. Han skrev ett hjärta till MIG och ingen annan tjej. (Ja, jag kollade). INGEN ANNAN TJEJ, men till MIG skrev han ett hjärta.
Det var egentligen då det började på riktigt, han bjöd ut mig på bio och på liseberg MASSA gånger, men det blev aldrig av för ingen kunde. När hedvig hade fest och vi gjorde ryska posten så var det STRÄNGA regler på att jag inte fick vara med, eftersom  att diskoskivan inte var där, och jag fick inte "bedra" honom. Han ordnade filmkvällar bara för att jag skulle kunna komma dig och vara med. Allt var perfekt och allt tydde på att vi skulle "bli ihop".
MEN.
Sen fick jag reda på en sak. Som förändrade allt. Bara pierre (och dom som berättade det för mig) vet. Det kan jag inte skriva här, men jag kan skriva vad jag fick reda på att filmkvällarnas ända syfte var ( som jag för övrigt aldrig gick på ). Eller nej det kan jag inte. Men jag tror ni fattar.
Jag började ta avstånd och började tänka på varför jag egentligen intalade mig att jag gillade honom. För det var just det jag gjorde. INTALADE mig. Men efter denna texten så kanske det är ganska lätt att förstå.
När helt plötsligt en av de popularaste killarna som har 100 tjejer släpandes efter sig väljer DIG. Skriver hjärtan till DIG. Bjuder ut DIG. Säger massa gulliga saker till just DIG och ingen annan, är det inte fullt normalt att man tror att man gillar honom då, när man hör alla andra säga massa fantastiska saker om honom och så. Men sen när jag tänkte efter så var det just alla dom sakerna han gjorde för mig, det han sa till mig, som jag blev "kär" i. Inte honom. Detta låter konstigt, ni kommer säga saker som "Ameh, då är det ju honom du är kär i, för det var ju han som SA och GJORDE sakerna".
Men nej. Det har liksom inte vart någon som gjort såhär MYCKET för mig (eller jo det har det, men det var i FEMMAN). Så i det tillståndet jag var då, fortfarande ny och osäker, så skulle jag kunna bli "kär" i vemsomhelst som gjorde så mot mig.
Och ju mer jag skriver på denna texten, ju mer säker blir jag. Jag är inte kär. Och jag har aldrig varit. På riktigt.

Kommentarer

Designen är gjord gratis utav Designbloggar.com



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
martina ♥