martina ♥

Idag var då årets första orienteringstävling, och för att jag är 13 i år så har jag gått upp en klass, till D14.

Det är mycket svårare för det är INGA stigar & bara kompassriktning som gäller typ överallt.

Ja...

Ni kan ju själva gissa hur det gick? Svindåligt.

I början gick det bra, men sen till 5an sprang jag bort mig totalt och det tog 11(!!!!) minuter för mig att hitta den.

När jag var lite desperat och sprang omkring och hoppade ner för stup & klättrade upp för stup så hände en liten "olycka".

Jag fastnade med benen i ett nerfallet träd och föll handlöst framåt. Jag vet inte vart jag hamnade, men jag slog upp hela handen och det började blöda rätt mycket.

Men jag menar, vad kan man göra åt det mitt ute i skogen där ingen annan förutom vargarna är?

Så jag sprang vidare..

När jag nästan var i mål så kännde jag att jag blev lite snurrig och kunde inte alls koncentrera mig till den näst sista kontrollen, så jag sprang lite fel även om det var en busenkel kontroll. Men iallafall, jag klarade mig.

Sen när jag hade kommit imål var jag förbannad för att jag bommade 5an, ledsen för att det gjorde så jääävla ont i handen + att jag frös så att jag skakade för jag vadade i en bäck som gick över knäna... och så snöade det...

Ni kan ju gissa att jag inte var i toppform då precis, dessutom var jag helt slut efter spurten som var typ 200 meter uppförsbacke.

Jag HATAR blod, som vissa av er vet, så jag vågade inte ens kolla på handen..

Så när mamma kom så sträckte jag bara fram handen och sa

- Mamma, jag har ont i handen.

Haha.

Och hon svarade:

- Ojdå, vi får nog gå till sjukvården..

Alltså, om det kommer från min mamma, som är läkare och tycker att ingenting är så farligt (jag menar, när jag bröt lillfingret så sa hon bara "äsch, vi åkter inte till sjukhuset, det går över"..). Så när vi gick dit så kollade jag ner på min hand och ......